Prinsessan Lia och de magiska klänningarna
I sagolandet Pi bodde prinsessan Lia. Hon bodde tillsammans med sin mamma och sin styvpappa i ett vackert slott. Lias pappa kungen hade dött när hon var åtta år och Lia saknade honom. Hennes styvpappa var jättesnäll, men det var ändå inte detsamma. Varje dag tänkte hon på sin pappa.
I sagolandet Pi är allting möjligt. Där händer det fantastiska saker. Och nu ska jag berätta något fantastiskt.
Prinsessan Lia fyllde år på sommaren. Den dagen hon skulle fylla nio kom det en ryttare till slottet med ett stort paket inslaget i guld-papper. Lia tackade för paketet och sprang upp till sitt rum. Hennes rum låg i ett av tornen på slottet. Lia satte sig mitt på golvet. Hon öppnade paketet och hittade en otroligt vacker grön klänning. Den var grön som ett stort syrligt äpple! På klänningen satt glittrande stenar som såg ut som blad. Hon tog på sig den och sprang ut över ängen utanför slottet. Solen lyste och hon sprang vidare in i skogen.
Där råkade hon trilla på den smala stigen!
– Aj! ropade någon. Lia blev förvånad. Vem var det som ropade? Hon tittade omkring sig, men kunde inte se någon annan där. Då kände hon hur något ryckte i klänningen.
– Se dig för! Jag bor faktiskt här, sa rösten igen. Lia kikade ner. Vid hennes fötter satt en liten mus!
– Pratar du med mig? sa Lia förvånat.
– Ja, det gör jag, sa musen. Du har ju på dig din magiska klänning så du kan höra vad alla djuren i skogen säger!
Lia log. Det här var den bästa presenten hon någonsin fått! Hela dagen sprang hon runt i skogen och pratade med alla djuren. Hon hade på sig klänningen så ofta hon kunde och blev alltid lika glad varje gång hon fick höra vad djuren hade att berätta.
Dagarna gick och månaderna gick. Det blev höst, vinter och vår. Sedan blev det sommar igen och Lia skulle fylla tio år. Samma ryttare som kommit året innan, kom till slottet igen med ett stort guldpaket till prinsessan Lia. Igen tackade hon för paketet och sprang upp till sitt rum för att öppna det. Denna gången låg det en vacker blå klänning i paketet. Den var blå som en sommarhimmel och på den satt de vackraste fjädrar Lia någonsin sett! Lia tog på sig klänningen och sprang ut till den stora gungen som hängde i det stora trädet utanför slottet. Hon gungade och gungade. Högre och högre. Plötsligt kände hon hur hon lyftes upp från gungan! Hon flög!
Lia susade iväg över marken, högt upp i luften. Det kittlade i magen! Hon kunde inte fatta det. Hon kunde flyga! Hela dagen flög hon runt slottet och skrattade högt. Hon hade på sig klänningen så ofta hon kunde och blev alltid lika glad varje gång hon kunde ge sig ut och flyga!
Dagarna gick och månaderna gick. Det blev höst, vinter och vår. Sedan blev det sommar igen och Lia skulle fylla elva år. Ryttaren kom igen med ett gulpaket. Lia tackade och sprang upp till sitt rum. Hon var så nyfiken på vad det kunde vara för klänning. Hon öppnade paketet försiktigt. Där låg en vit klänning. Så vitatt Lia nästan blev bländad. Den var full av vackra spetsar!
Lia tog på sig klänningen och sprang nerför de stora trapporna i slottet. Hon hade så bråttom på sin väg ut att hon inte såg sin mamma drottningen i trappan. Just när de var på väg att krockatittade Lia upp.
– Oj! ropade hon just som hon sprang in i sin mamma.
Hennes mamma såg sig omkring.
– Hallå! Var det någon som ropade något? sa hon.
Lia kunde inte få fram ett ljud, så förvånad blev hon. Sedan förstod hon! Den vita klänningen hade gjort henne helt osynlig! Hon gav sin mamma en kram, men det märkte inte drottningen. Lia skrattade! Det här var ju jättekul!
Så länge hon var helt tyst kunde hon smyga omkring i slottet hela dagen och titta på vad de andra gjorde. Hon kunde till och med gå igenom väggarna. Men, det roligaste av allt var nog att se hur hennes styvpappa satt och petade näsan när han trodde att ingen såg honom! Lia var tvungen att springa till ett annat rum för att kunna skratta högt.
Lia hade på sig klänningen så ofta hon kunde och roade sig med att smyga runt i slottet för att se vad alla andra hade för sig. Dagarna gick och månaderna gick. Det blev höst, vinter och vår. Sedan blev det sommar igen och Lia skulle fylla tolv år.
Nu har du möjlighet att välja slutet på sagan alldeles själv! Klicka på vilken knapp du vill!
Slut 1
Med en suck la hon sig på sången och blundade. Plötsligt kände hon att det var någon mer i rummet. Hon öppnade ögonen. Vid dörren stod hennes pappa kungen!
– Hej Lia! Kom så får du en kram! log han och sträckte ut sina stora armar. Lia sprang fram och de kramades länge.
– Jag visste att det var något extra med denna klänningen, sa Lia lycklig.
– Jag har väl sett till att alla klänningar varit något extra? sa kungen.
– Oh, har det varit du som skickat dem? sa Lia
– Ja, jag ville att du skulle vara glad varje gång du fyllde år, sa kungen.
Han skrattade högt och berättade sedan att varje gång Lia tog på sig den rosa klänningen så skulle han komma fram. Det skulle bara vara Lia som kunde se honom och ingen annan. Ni kan ju förstå att Lia hade på sig den rosa klänningen så ofta hon kunde. Det bästa av allt var att klänningen växte i storlek och alltid passade Lia. Det var den sista klänningen Lia fick, men hon saknade inte fler klänningar. Den rosa klänningen var den bästa och den enda klänningen hon behövde.
Slut 2
Poff! Det vällde ut rök från spegeln! Lia hostade till.
När röken försvunnit, såg hon inte sig själv i spegeln. Istället visade den slottets framsida. På den stora trappan utanför stod ett brudpar. Lia lutade sig fram och tittade noga. Det var ju hon! Bruden var Lia själv! Ungefär tjugo år gammal. Hon hade på sig en vacker brud-klänning och höll en fin bukett blommor i handen. Lia förstod att hon kunde se in i framtiden när hon hade på sig den rosa klänningen. Det var både spännande och otäckt samtidigt.
