Pål – Tankeläsaren

 

Del 1 – Farfars klocka

Vad hade hänt? Pål ligger i sin säng och stirrar i taket. Tidigare hade han hittat farfars gamla kista full med saker på vinden. På botten låg en svart ask. Pål kommer ihåg att han lyfte upp den och blåste bort dammet. När han öppnade den, låg en klocka där. Armbandet var svart och slitet. Han hade lyft på bomullen som klockan låg på och tittat under. Där låg en lapp. På den stod: ”Tänk på vad du tänker.”

 

Pål provade klockan. Den var lite stor, men han kunde ha den på sig utan att den trillade av. Farfar var död. Pål saknade honom ofta. Farfar hade alltid tid att lyssna och leka. Han bjöd ofta på godis och berättade roliga historier. När Pål och hans syster bott hos sin farmor och farfar på sommaren hade de fiskat, gått på nattpromenad i skogen där de letat fladdermöss och andra spännande saker. Farfar var kort och smal. Han hade pigga blå ögon och grått hår som alltid lyfte från huvudet när vinden blåste. 
– Varför sitter du här uppe? Mamma kom upp för stegen och la handen på hans axel.
– Jag bara kollar lite, svarade Pål och kände sig plötsligt yr.

 

Han tittade upp på mamma och i bakgrunden hörde han hennes röst. Fast hon sa inget.
”Att han alltid ska gå iväg och gömma sig. Jag förstår inte varför han gör så här? Ska jag fråga om det hänt något i skolan. Kanske blir han mobbad? Han har varit ledsen sedan farfar dog. Kanske ska jag bara låta honom vara? Om han bara ville prata själv någon gång, så jag visste hur han mådde. Jag är så trött på att hela tiden behöva dra det ur honom”.

 

– Jag mår bra, sa Pål och reste sig.
Jaså, vad bra, sa mamma och såg förvånad ut.
 
Pål stängde kistan och de klättrade båda nerför stegen och gick ut i köket. Mamma började med kvällsmaten. Han kände sig inte yr längre, bara konstig. Varför hade hanhört mammas röst utan att hon sagt något? Eller hade hon sagt något och han var i sina egna tankar?
Pål var ofta i egna tankar. Han var 11 år och skulle fylla 12 i november. Nu var det bara april. Han hade precis fått sina första fräknar i vårsolen. Han hatade det! Tycktedet såg ut som om han solat genom en sil. Ja, kanske var det inte så många fräknar,men han ville gärna vara utan dem. Han hade mörkbrunt hår och blev brun påsommaren. Då syntes inte fräknarna lika mycket. Han längtade efter sommaren.
 
Längtade efter sommarlov. Pål gillade skolan. Fast ibland var det jobbigt. Han vartrött på morgonen. Och så var det svårt att lyssna på fröken. Han var tvungen att tänka på annat, även om det var lektion. Han tänkte ofta på vad han skulle göra närhan blev vuxen. Tänk att få bestämma själv! Att sitta uppe på kvällarna och se på film. Att köpa en egen hund. Det fanns mycket han ville göra som vuxna gör. Samtidigt verkade det inte kul att vara vuxen. Man måste ju städa, handla och laga mat också. Och betala räkningar. Allt var dyrt sa mamma ofta. Pål satt där vid köksbordet med knäppta händer framför sig.
– Vill du vara snäll och duka? Pappa tog tag om hans handled och skakade till lite lätt.

 

Pål ryckte till. Och så hände det igen.
”Fy, vilken dag jag haft. Jag skulle helst bara vilja sätta mig i soffan. Jag är så trött.Och här står Eva och grejar. Hon sliter. Jag önskar att jag kunde sluta tidigt ibland och fortfarande vara lite pigg när jag kommer hem. Tänk att orka ägna mig åt barnen en stund och inte vara på dåligt humör jämt. Usch, jag tror jag ska byta jobb.” 
Pål spärrade upp ögonen och kände hur håret reste sig i nacken. Vad var det här? Pappa sa ju ingenting. Han gick fram till mamma och gav henne en kram och hon log mot honom. Men Pål hade ju hört hans röst. Han fattade ingenting!

 

– Pappa. Ska du söka nytt jobb? sa han.
– Vad säger du, det har jag väl inte sagt? svarade pappa och såg lika förvånad utsom mamma gjort på vinden tidigare.
– Jag bara undrade, sa Pål och gick för att hämta tallrikar.
– Kanske skulle jag göra det? Vad säger du Eva?
 
Pappa satte sig trött vid bordet och mamma gick fram och lade armen om hans axlar. Påls storasyster kom hem från sin kompis lagom när maten var klar och de åt middag tillsammans som de gjorde varje dag. De satt och pratade om allt möjligt. Pål lyssnade och tittade på alla när de pratade, men han hörde inga röster när de vartysta. Och här låg han nu på sin säng. Han förstod inte riktigt vad som hänt. Kunde han höra andras tankar? Kanske var det därför det stått ”Tänk på vad du tänker” på lappen under klockan? Han tänkte och tänkte. Till slut somnade han fast klockanbara var halv åtta och han inte ens klätt av sig och borstat tänderna.
Här kan du stanna om du vill

Del 2 – Eriks hemlighet

– Dags att gå upp vännen! Mamma drog upp rullgardinen och vårsolen lyste in i Påls rum.

 

Pål sträckte på sig och det kändes som om ögonen satt ihop med lim. Någon hade tagit av honom kläderna igår. Han hade inte vaknat av det. Han sträckte på sig igen och hasade fram till byrån för att ta fram kläder. Efter frukost skulle han och hans syster gå till skolan. Mamma hade precis åkt till jobbet. Pappa hade åkt tidigt som vanligt. Påls syster gick i sexan, Pål gick i femman. De gick till skolan själva tillsammans på morgonen.
– Men skynda dig då!

 

Malins röst lät arg. Pål hade fastnat i sina tankar på toaletten och Malin var tvungen att göra sig snygg innan de gick. Han sköljde munnen och gick ut ur badrummet. Malin var för det mesta snäll. Hon var lite mer än ett år äldre än Pål och mycket längre. Hon var en av de längsta i sin klass. Pål var bland de kortaste i sin klass. De flesta tyckte att Malin var cool. Hon spelade basket och var bland de bättre i laget. Hon hade långt blont hår och blå ögon.

 

– Tack, nu får vi skynda oss, annars kommer vi för sent.

 

Malin gick förbi Pål in i badrummet och rufsade till honom i håret. Just det, han kanske skulle kamma sig. Han gick in på sitt rum och ställde sig framför spegeln medden lilla hyllan under och tog kammen som låg där. Då fick han syn på den.
Farfars klocka. Mamma eller pappa hade nog tagit av honom den och lagt den på hyllan under spegeln. Pål stod och tittade på klockan en stund. Till slut tog han på sig den och sedan sprang han till hallen och klädde på sig skor och jacka.
Han och Malin gick tysta till skolan. Det tog bara fem minuter och de brukade inte prata mycket. Solen sken och det skulle bli en varm dag. Fåglarna kvittrade. Här och där låg det lite snö kvar och gruset knastrade på gångvägen där de gick. Allt var inte bortsopat ännu. Pål kisade upp mot solen för att se skolgården. Det var många barn ute och sprang. Då och då blev de omkörda av någon på cykel. Någon hejade på Malin och hon lyfte hakan tillbaka och log. De skiljdes åt vid trappan efter cykelställen och Pål fortsatte bort mot sin dörr. Klockan ringde precis in när han tog i handtaget. Han hade glömt av att han hade klockan på sig.
Han satt bredvid Erik i klassrummet. De hade börjat morgonen med svenska och skulle läsa bänkbok. Bord för bord fick de gå till sina lådor och hämta sina böcker. När de satte sig igen stötte Pål till Eriks arm.
 
Oj, sorry, sa han och slog upp sin bok.
Varför? Är det mitt fel? Är jag för stökig hemma? Jag har säkert gjort dem trötta såde inte orkar med varandra. Det var nog när jag slog brorsan igår. Säkert. Undrar om de menar allvar?
 
Pål stelnade till. Just det, han hade klockan på sig! Det var Eriks tankar han kundehöra. Pål funderade på att ta av sig klockan, men lät bli. Han lyssnade noggrant ochlåtsades läsa i sin bok.
Undra var pappa ska bo? I så fall vill jag få eget rum hos honom också. Men det kommer de nog inte ha råd med. Bergis blir det en liten lägenhet på Renvägen. Fy, jag mår illa.
 
Erik tittade upp och sneglade på Pål. Pål flyttade ansiktet närmre sin bok och låtsades vara helt inne i den. Det här var läskigt! Han förstod vad det handlade om. Eriks mamma och pappa skulle nog skiljas. Eller gå isär som vuxna säger. Pål visste inte ens vad Eriks föräldrar hette. Han brukade inte hänga med Erik, bara en gång pertermin kanske. Fy, vad jobbigt för honom. Pål hade svårt att tänka sig hur det skulle kännas.
Är inte din bok bra? Pål viskade till Erik som satt och tittade ut genom fönstret.
Va? Jo, det är den väl, svarade Erik och började läsa igen.
 
Typiskt att man inte har någon bra kompis. Jag vågar inte berätta för någon. Fast det är klart, förr eller senare får väl alla reda på det ändå. Det här är så jobbigt. Är det inte rast snart, nej, 20 minuter kvar. Jag måste gå på toa.
 
Får jag gå på toaletten? Erik räckte upp handen och kastade frågan rakt ut i luften utan att kolla var fröken var.
Det är klart, men var inte borta för länge, svarade fröken som satt på en stol meden egen bok i hörnet längst ned i klassrummet.
 
Pål tog av sig klockan. Han kände sig ledsen. Erik, som var bland de populärare i klassen hade precis sagt, eller ja, tänkt att han inte hade någon bra kompis. Det kändes inte bra. Pål funderade på om han skulle försöka prata med Erik, men det skulle ju verka konstigt eftersom de nästan aldrig lekte. Imorgon tänkte han, imorgon ska jag fråga om han vill hänga med mig.
Här kan du stanna om du vill

Del 3 – Bara polisen hinner

Skönt! Äntligen lördag och ingen skola. Det var skönt med helg. Pål brukade sova länge, men inte idag. Klockan var bara halv åtta. Han sträckte på sig i sängen. Solen sipprade in lite bakom rullgardinen. Han hasade sig ur sängen, drog upp rullgardinen och kröp ner en stund igen. Ingen annan var vaken. Det var helt tyst i huset. Han tog fram boken som låg bredvid sängen och läste en sida.
Just det! Idag skulle han och mamma gå ner på stan tillsammans. Pål log för sig själv. Han älskade att göra saker själv med mamma eller pappa. Mamma hade sagt att de kunde gå till sportaffären och sedan ta en fika. Han får antagligen följa med in i någon klädbutik också tänkte han. Nej, nu skulle han gå ner och ta fram frukost. Då skulle nog de andra vakna. Han tog på sig farfars klocka. Klockan tio var han och mamma på väg. Det tog bara en kvart att gå ner till stan. De började med sportaffären. Pål gick länge och tittade och köpte till slut en grej för egna pengar. Det var kul att gå och betala själv. Han gillade att mamma ställt sig en bit bort. Då kändes det nästan som om han var ensam på stan, utan vuxen. Efter det gick de mycket riktigt till klädaffären. Tack och lov blev mamma färdig fort. Nu var det dags för fika.
När de närmade sig caféet kände Pål doften av kanelbullar och han skyndade sig fram mot dörren. Han såg inte att en skum kille också närmade sig och de stötte ihop i dörren. Pål tittade upp lite skamset och möttes av en kall och hård blick från killen.
Se dig för unge, väste han och något i hans röst fick Pål att backa.
– Förlåt, fick han fram lite ynkligt och blev stående för att vänta på mamma.
– Vilken luns! sa mamma när hon kom fram. Gick det bra?
– Det gick bra, sa Pål och de fortsatte in.
Han fick syn på killen igen. De hamnade till och med bakom honom i kön. Pål tittade på honom i smyg. Han var kort och hade håret i en tofs, slitna jeans och svartkort jacka. På huvudet hade han en mössa som slutade ovanför öronen. Plötsligt råkade han stöta till Pål och gav honom den där kalla blicken igen.
Då hände det!
Hoppas Bingo dyker upp som vi bestämt. Klockan är över elva och han är inte härän. Bara han inte ballar ur. Det här kommer fungera, men då måste han komma nu.

 

Pål förstod att det var den skumma killens tankar han kunde höra. Han blev alldeles stel. Vad pratade han om? Skulle det komma fler skumma typer hit?
 
Vill du ha en kanelbulle? sa mamma plötsligt bakom honom.
Gärna, svarade Pål. Kan jag få en Cola också?
Hmm, jag tror visst någon blir bortskämd idag? sa mamma med ett leende och la den största bullen hon kunde hitta på Påls fat.
 
Pål var nyfiken på att höra mer från den skumma killen. Han såg till att de hamnade vid bordet bredvid. Skummisen hade bara köpt en kopp kaffe och satt och skruvade på sig, samtidigt som han hela tiden tittade på klockan. Mammas mobil ringde. Hon nickade till Pål som förstod att det var pappa. Han undrade antagligen hur de hade det.
 
Bingo, så typiskt att han inte tar det här på allvar. Ska vi råna posten måste vi förbereda oss. Vi sa ju att vi skulle slå till strax före 12. Var är han? Hans slappa attityd gör mig nervös.
Pål blev stel. Vad var det han just hört? Skulle de råna posten? Han visste varken ut eller in. Plötsligt fick han en blick av den skumma killen som antagligen märkt att Pål satt och stirrade på honom. Pål vände bort blicken och låtsades som ingenting. Killen reste sig snabbt och gick ut från caféet.
Pål tittade på farfars klocka. Shit, den var halv tolv! Vad skulle han göra? Han måste försöka stoppa det här. Han tänkte så det knakade.
 
Mamma! ropade han så häftigt att hon ryckte till.
Ja, vad är det? sa hon och såg förvånad ut.
Kan jag få gå bort till sportaffären igen, snälla? Jag kan göra det snabbt medan du väntar här. Jag kom på en grej jag gärna vill titta på, snälla mamma? sa Pål i ett enda andetag. Han hörde själv hur nervös han lät, men han hade ju jättebråttom!
Ok, jag väntar här då, sa mamma utan att ana något.
 
Pål reste sig. Sprang ut från caféet och tog jackan i farten. Han sprang så fort han kunde bort till sportaffären. Det kändes som en evighet innan de automatiska dörrarna gick upp. Han sprang fram till kassan och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig.
Kan jag få låna en telefon? flämtade han.
Ja, det går väl bra, svarade tjejen bakom disken. Den är här bakom, sa hon.
Tack, sa Pål och ringde 112 med darrande fingrar.
SOS alarm, vad har hänt? svarade en kvinna i andra änden.
Jag är på stan här i Binkeboda med min mamma. Några skumma killar ska råna posten strax före klockan tolv. Jag heter Pål, eller nej, det kanske jag inte vill säga, flämtade Pål i luren.
 
Han försökte prata tyst så tjejen i kassan inte skulle höra. Han satte sig på huk.

 

Ta det lugnt lilla vän, sa kvinnan i andra änden på luren. Vad var det du sa? Är det någon som ska råna posten i Binkeboda inom tjugo minuter?
 
Ja, exakt, sa Pål. Ni måste skynda er allt ni kan!
Lugn, det finns en bil i närheten. Jag skickar dit den. Är du på posten? frågade kvinnan.
Nej, jag är inte på posten, sa Pål och tittade sig omkring. Ingen tittade på honom.
Vad har du för telefonnummer? frågade poliskvinnan.
Hem? sa Pål.
Ja, det menar jag. Hur gammal är du? frågade kvinnan som hela tiden lät väldigt lugn och trygg.
Elva, sa Pål. Men, jag vill inte att du säger att det är från polisen när du ringer hem. Måste du det?
Jag heter Lisa, sa kvinnan. Jag säger att jag heter Lisa när jag ringer och ber att få prata med dig. Men, du måste lova mig att du berättar för dina föräldrar vad du vet. Kan du göra det? fortsatte Lisa.
Jag tror det, jag vet bara inte hur, sa Pål och bet sig i läppen. – Fundera du på det en stund så ringer jag vid klockan fem. Blir det bra? sa Lisa.
Ok, sa Pål. Tack för hjälpen.
Det är därför vi finns, sa Lisa. Vill du prata mer med mig nu, mår du bra? Går det bra att jag ringer senare?
Det går bra, sa Pål och lämnade sitt telefonnummer till Lisa.
Ta det försiktigt nu Pål och var inte nära posten, sa hon och Pål sa ok innan de lade på.
Hjälp! Nu måste han skynda sig tillbaka till mamma. Klockan var kvart i tolv och hon undrade kanske vad han höll på med. Han tackade för lånet av telefonen och sprang tillbaka till caféet.
Mamma såg lite frågande ut när han kom springande.
– Det gick fort, sa hon.
– Ja, det jag ville ha fanns inte, sa Pål snabbt.
– Sätt dig ner nu och fika klart, sa mamma och klappade Pål på kinden. Han kände sig lite yr igen.
 
Vilken mysig dag vi har. Jag tycker verkligen om att göra saker med barnen var för sig. De är så snälla då. Och en snygg tröja fick jag tag på också. Nej, lite mer kaffe kanske.
 
Pål andades ut. Mamma tänkte bra tankar. Han däremot, tänkte så det knakade. Hur skulle han tala om för mamma vad som hänt innan polisen ringde hem?
 
Jag hämtar lite mer kaffe, sa mamma. Drick upp din Cola nu, så går vi hemåt sedan.
Ljudet av sirener hördes och Pål såg polisbilen i full fart på väg mot posten. Han kunde inte se dit bort, men höll en tumme under bordet. Han blundade och hoppades att allting skulle gå bra och rånarna åkte fast.

 

Vad är det som pågår? mamma spanade ut genom fönstret för att se vad somhände.
Jag tror jag anar, sa Pål. Mamma tittade konstigt på honom.
Jag kan berätta på vägen hem, sa Pål.

 

Pål ville inte förklara det där med klockan och ändå ville han inte ljuga för mamma. Han sa att han hört den skumma killen prata för sig själv inne på caféet. För det hade han ju nästan gjort. Fast utan att säga något.  Ungefär. Mamma skakade på huvudet och undrade varför hon inte hört något. Fast det är klart, hon hade pratat i mobilen.
Väl hemma slog de på radion. Det pratades om rånet. Två män var gripna och ingen hade blivit skadad.
Skönt, tänkte Pål. De berättade för pappa och Malin. De tyckte det lät läskigt och spännande. Tänk,vad som kan hända en helt vanlig dag på stan. När polisen ringde satt de allihop runt köksbordet och lyssnade. De bad att Pål skulle komma ner till stationen. Där ville de att han skulle titta på foton. Pål skulle försöka peka ut vem det var han hade sett och hört. De berömde Pål för att han varit så snabb och modig. Han behövde inte känna sig rädd för att den skumma killen skulle veta att det var Pål som ringt polisen. Det lovade polis-mannen att aldrig berätta.
Pappa följde med ner till stationen och Pål tyckte det var otäckt att se på fotona. Han kände igen den skumma killen direkt. Poliserna berättade att rånaren skulle hamna i fängelse och att han kanske kunde sluta vara brottsling en dag. Med rätt hjälp var det många som kunde bli ordentliga igen, sa polismannen som var med Pål och hans pappa i det lilla rummet på polisstationen.
 
Pål hade tagit av sig klockan direkt när han kom hem. Varje gång han haft den på sig hade han fått reda på saker som han egentligen inte ville veta. Det var jobbigt, fast ändå spännande. Han skulle nog låta den ligga ett tag nu. Bara vara vanliga Pål igen. Han lade klockan i en fin liten ask och ställde den i byrålådan bland sina strumpor.
Den kvällen drömde han mardrömmar om den skumma killen och kröp till slut ner hos mamma och pappa i deras säng. Där kände han sig trygg och sov ända till morgonen.
Här kan du stanna om du vill

Del 4 –  Inte alltid så tuff

Pål hade inte haft på sig farfars klocka på länge. Han hade nästan glömt av den. Idag gick han och Malin till skolan som vanligt. Det hade hunnit bli maj. Det var sommar ute. Himlen var alldeles klarblå. Pål hade kortbyxor på sig. Vad skönt det var att kunna gå till skolan i bara kortbyxor. Härligt med sommar! Och snart skulle han sluta femman. Det skulle bli spännande att börja sexan. Det kändes som ett stort steg. 
Han tänkte på Mia. En tjej i hans klass. Pål tyckte hon var söt. Fast han kände sig osäker och kunde inte säga det till henne. Istället retade han henne. Varför kunde han inte svara på. Det bara blev så. Igår hade han gömt hennes tofflor. Det var bara på skoj, men hon hade blivit ledsen och gått till fröken. Ingen visste att det var Pål som gömt dem och han sa aldrig förlåt. Det kändes inte bra. Han skulle säga förlåt en dag.
Tjena, läget? Erik kom upp bredvid honom och dunkade till honom i ryggen.
Hej, helt ok, svarade Pål och kisade mot Erik.
 
Efter den där dagen när Pål hört Eriks tankar, hade han försökt att bli kompis med honom. Erik var ganska tuff i början, men när de träffats ett par gånger började de prata mer och mer. De pratade om allt möjligt. De pratade om att Eriks föräldrar skulle gå isär och hur jobbigt Erik tyckte att det var. Hans mamma skulle behålla deras hus och hans pappa hade precis hittat en lägenhet. Erik lovade att Pål skulle få komma och hälsa på när de flyttat in. De hade också börjat spela tennis ihop. Senare idag var det dags för träning utomhus.
 
Träffas vi i parken efter skolan? sa Erik.
Japp, jag är där klockan fyra, sa Pål.
 
Och så sprang de ikapp till skolan. Dagen gick och Pål gick hem tillsammans med Malin klockan två när skolan slutat. De kom hem och åt mellanmål. Sedan satte de sig på varsitt rum och gjorde läxor. Påls tankar vandrade iväg och han orkade inte läsa mer. Han började packa sin väska till tennisen och gick till byrålådan för att ta fram ett par strumpor.
Då fick han syn på klockan. Han tog upp asken, satte sig på sängen och öppnade den. Han tittade länge på den och bestämde sig för att ta på sig den. Han gick ut och tog fram sin cykel när klockan var kvart i fyra. Det tog inte en kvart att cykla till parken där tennisbanorna låg, men han tog det lugnt.
Han gav sig iväg.
Kolla coola killen! Sa en röst bakom Pål.
 
Rickard. Han var ett år äldre än Pål och var en av de tuffa killarna på skolan. Två andra killar som gick i fyran var med honom och de skulle väl till parken för att cykla på rampen. Pål hade inte sett dem ihop med Rickard innan och de hade säkert blivit kompisar med honom för att inte bli retade själva.
 
Pål försökte låtsas som ingenting. Han hade ingen lust att hamna i bråk. Han ville helst undvika det. Och varför skulle Rickard ge sig på honom? Pål hade ju inte gjort något. Killarna cyklade upp jämsides med honom på gångvägen och började cykla framför honom så han fick väja hela tiden. De visslade och sa dumma saker.
 
Blir du sur? Har du lust att slå till mig? sa Rickard och cyklade så nära Pål att deras trampor och fötter slog ihop.
Jag vill inte dig någonting, sa Pål och fick svänga till cykeln så mycket att han blev tvungen att hoppa av.
 
Cykeln trillade. Rickard hoppade också av. De andra två killarna stod kvar och hängde på styret på sina cyklar. Pål böjde sig ner för att ta upp sin cykel och då hände det igen när Rickard var på väg mot honom.

 

”Nu ska jag visa vad cool jag är. Han är bergis rädd för mig. Jag måste verka säker,tänk om han skulle klippa till mig? Nej, nu jäklar.”

 

Pål förstod att det var Rickards tankar han hörde. Han log lite för sig själv. Han la ner sin cykel, ställde sig upp och vände sig mot Rickard som stannade upp. Pål bara tittade på honom utan att säga något.
 
”Shit, vad gör han? Jag skulle ju knuffa omkull honom. Vad ska jag göra nu? Han är kanske starkare än mig. Bara han inte slår till mig. Jag är rädd. Fast jag måste visa att jag är tuff. Vad ska de andra tro annars?”

 

Rickard tog ett par steg mot Pål. Pål stod kvar. Vilken tur att han tog klockan på sig. Tack farfar, tänkte han.
 
Vad var det du ville egentligen? sa han till Rickard. Jag har inte gjort dig något. Tycker du att du är tuff om du klipper till mig framför dina polare? Klipp till mig då, så får du se!
 
Han såg hur Rickard började tveka. Han stod kvar.

 

Jag kan slå ner dig lätt om jag vill, sa Rickard och satte hakan i vädret.
 
”Bara han inte slår mig. Shit, vad ska jag göra? Tänk om alla får reda på hur rädd jag egentligen är. Det får inte hända.”
Pål tyckte plötsligt synd om tuffa Rickard. Själv hade han aldrig varit tuff och ville inte vara det heller. Det måste vara jobbigt att inte våga vara sig själv och att vara så rädd för vad andra tycker. Han kände sig glad över att han tagit klockan på sig och fick reda på vad Rickard egentligen tänkte.

 

Du, vi kan ta det en annan gång. Jag ska faktiskt iväg till tennisen nu, sa Pål och hoppade upp på cykeln och trampade iväg förbi Rickard och de andra killarna.
Pål såg att Rickard lyfte upp sin cykel.
Ja, och då ska du få stryk! ropade han efter Pål och gjorde high-five med sina nya kompisar.
 
Pål log för sig själv och kände sig nöjd. Nu visste han att han inte behövde vara rädd för Rickard längre. Nu visste han, att Rickard var den som var mest rädd av dem. Han skulle nog säkert låta Pål vara framöver. Hoppas det i alla fall.

 

Han cyklade på och mötte Erik vid tennisbanorna. De tränade och hade kul en timme och sedan cyklade de en bit av vägen hem tillsammans. Det känns bra att ha kompisar tänkte Pål för sig själv när de skiljdes åt. Han höjde armen åt Erik som log tillbaka. Kanske ska jag ha klockan på mig imorgon också, tänkte Pål när han tog av sig den på sitt rum innan han stack in i duschen.
 
Här kan du stanna om du vill

Del 5 – Det är aldrig för sent att ångra sig

Ikväll var det disco på skolan. Ett avslutnings-disco för terminen snart var slut. Pål, Erik och en annan kille som hette Hugo hade pratat om att träffas en stund före och gå tillsammans. De skulle träffas hos Pål eftersom han bodde närmast skolan där discot skulle vara.
Pål kände sig lite småpirrig hela dagen. Kanske var det för att Mia gått fram till honom på rasten och frågat om han skulle gå på discot. Pål hade svarat lite tufft att han fick se, kanske. Men efteråt hade han ångrat att han inte sagt ja och frågat Mia om hon skulle gå. Nu visste han ju inte det. Det kändes som om dagen släpade sig fram innan det var dags att gå hem. Väl hemma var han tvungen att hjälpa till och städa hemma. Han och Malin fick alltid börja innan mamma och pappa kom hem från jobbet vid fyratiden. Så tråkigt det var att städa!
Vill du att jag gör dig cool i håret ikväll? frågade Malin när hon kom in med dammsugaren till Påls rum.
Tja, kan du väl, svarade Pål som sällan brydde sig om hur han såg ut i håret eller vad han hade på sig.
Skynda dig med rummet då, sa Malin och dundrade in med dammsugaren.
 
Mamma och pappa kom hem. De hade handlat på vägen. Mamma hade köpt popcorn och dricka som Pål skulle få bjuda sina kompisar på.
 
Mysigt, eller hur? sa hon och skrattade lite när hon fick höra att Malin skulle fixa Pål i håret.
 
Barnen gick upp till Påls rum och Malin hjälpte honom att välja kläder. Hon tog fram ett par svarta jeans och en grå t-shirt med coolt tryck. Pål klädde på sig och Malin ställde sig en bit ifrån honom och rynkade lite på ögonbrynen.
 
Det är något som fattas. Vänta här! ropade hon halvvägs inne på sitt rum.
Vart skulle jag ta vägen? tänkte Pål och hoppades att hon inte skulle göra om honom helt. Han ville ju inte se för finklädd ut.
 
Här, kolla. Det här blir perfekt, sa hon och sträckte fram en svart väst.
 
Pål tog på sig den och kollade sig i spegeln. Han såg faktiskt helt ok ut. Ganska snygg till och med. Han log mot Malin.
– Det blir skitbra, sa han. Skynda dig att fixa håret nu, mina kompisar kommer snart.
 
Pål tyckte att frisyren blev bra också. Han kände sig laddad för kvällen. Han poppade popcorn och precis när han burit upp det till sitt rum, ringde det på dörren. Utanför stod Erik och Hugo. De hade också snyggat till sig. Erik hade på sig svart skjorta, en vit slips och jeans. Hugo hade också väst, precis som Pål.
 
Tjena, sa Pål. Kom in. Jag har fixat lite på mitt rum.
 
Killarna gick förbi mamma och pappa i köket och sa hej. De sa några saker om hur coola de var och vad många tjejer som skulle springa efter dem ikväll. Pål, Erik och Hugo försvann snabbt in på rummet innan det blev för pinsamt.
 
Cola till mig! sa Hugo och slängde sig ner i fåtöljen i hörnet.
Pål hällde upp till honom.
Jag tar Fanta, sa Erik och satte sig vid Påls skrivbord.
 
De satt en stund och lyssnade på musik och drack dricka. De pratade om kvällen,om vilka de trodde skulle vara där och vad de skulle köpa i kiosken.
 
Jag tror jag ska fråga chans på Julia idag, sa Erik.
Coolt, sa Hugo. Jag önskar att jag skulle våga fråga någon också, fast jag vet inte vem förstås så det blir lite svårt.
Fråga Mia, sa Erik. Häng med mig när jag frågar Julia. De är ju bästa kompisar och går säkert ihop ikväll.
Ja, det kan jag göra, sa Hugo. Hon är söt och rolig också.
 
De gjorde tummen upp mot varandra. Pål visste inte vad han skulle säga. Han och Erik hade aldrig pratat om tjejer, så Erik hade ingen aning om att Pål gillade Mia.
 
Du då Pål, sa Erik. Vem skulle du vilja fråga?
Äsch, vet inte. Jag får väl se när jag kommer dit, sa Pål och ångrade genast att han inte sa att han gillade Mia.
Hugo hade säkert låtit Pål fråga chans på henne då, men Pål tyckte det var pinsamt.
Vid kvart i sju gick de iväg upp till skolan. Det var fint väder och Pål hade glömt det där med Mia. Innan de gick hade han tagit på sig farfars klocka. Den passade till kläderna och så tänkte han att på ett disco kan man ju stöta ihop med flera stycken och höra vad de tänkte. Det skulle bli spännande.
De kom fram till skolan. Utanför ingången till matsalen där discot skulle vara stod de flesta i fyran och femman och köade för att gå in. 
Pål fick direkt syn på Mia. Mycket riktigt var hon där tillsammans med Julia. De hade båda svarta byxor och tröjor med skärp i midjan. Mia hade håret utsläppt och glitter i det. Hon var verkligen jättesöt. Vid sidan om honom stod Erik och Hugo och stötte varandra i sidan lite och fnissade.
Just det, de skulle säkert fråga chans på Mia och Julia det första de gjorde när de kom in. Typiskt. Pål sparkade iväg en sten som for framåt och givetvis träffade Mia påvaden.
 
Aj, vem gjorde det? sa hon och tittade bakåt i kön.
Erik och Hugo började gapflabba och pekade på Pål.
 
Förlåt, sa Pål. Det var inte meningen.

 

Mia skakade på huvudet och gjorde en min mot Julia. Bra start, idiot tänkte Pål om sig själv. Nu kommer hon bergis svara ja när Hugo frågar henne.
När de kommit in gick de iväg till kiosken som de kommit överens om. Där skulle de stå och spana lite på dansgolvet. De köpte varsin dricka och en liten påse chips som de delade på. De skulle köpa mer godis senare.
Rätt som det var stötte någon till Pål bakifrån så han tappade sin dricka på golvet. Han vände sig om och skulle precis bli arg, när han såg att det var Mia.
 
Ha, förlåt, men det var rätt åt dig, sa hon. Nu är vi kvitt för stenen. Hon och Julia fnittrade till. Så hände det.

 

Vad dumt! Jag som egentligen tänkte tala om för Pål ikväll att jag tycker om honom. Nu tycker han säkert att jag är taskig som gjorde så han spillde dricka. Förresten tycker han väl inte om mig. Han sparkade ju till och med en sten mot mig. Han är säkert kär i Julia. Hon är sötare än jag och gör inte bort sig jämt som jag. Typiskt!
Pål blev helt paff. Han förstod att det var Mias tankar han hörde. Han log lite mot henne.
 
Ja, det var rätt åt mig. Jag gör alltid bort mig, sa Pål och började torka golvet med pappret som de räckt honom från kiosken. Han log igen mot Mia.
Hon var kär i honom! Det pirrade i hela kroppen och han var glad att det var mörkt i rummet, annars hade det synts hur röda hans kinder var.
 
Du Julia, sa Erik. Hänger du med ut en sväng?
Ja, om Mia får följa med? sa Julia och puttade till henne sidan.
Ok, då kan väl Hugo hänga med också eller? sa Erik och puttade till Hugo i sidan. Och så gick de iväg.
Just det. Det var det, tänkte Pål och fortsatte torka på golvet. Han gick och slängde allt på toan och tvättade händerna. Han blev stående och tittade på sig själv i spegeln. När skulle han våga säga vad han tänkte? Tänk om alla vågade säga vad de tänkte? Vad bra det skulle vara. Då skulle man ju slippa gå runt och undra så mycket.

 

Looser, sa han till sin spegelbild och gick ut från toan och in till matsalen igen. Där inne fick han syn på dem. Det spelades tryckare. Erik dansade med Julia och Hugo dansade med Mia. Pål vände ryggen åt dansgolvet för att slippa se. Han ställde sig borta vid kiosken och hängde. Plötsligt kom Mia fram.
 
Hänger du med en sväng? sa hon till Pål som blev helt paff.
Ok, sa han och följde med henne ut i korridoren.

 

Hon gick med snabba steg bort mot gympasalen och stannade bakom ett stort skåp.
 
Hugo har precis frågat chans på mig och jag har inte svarat än, sa hon och tittade ner i golvet. Tycker du han är snäll?
Ja, det är han väl, sa Pål. Han är ju min kompis.
Jo, men är han snäll så man vill vara ihop med honom tror du? Julia tyckte jag skulle fråga dig. Hon och Erik är ihop nu.
Pål drog ett djupt andetag och tog mod till sig. Nu eller aldrig, tänkte han. Annars skulle han ångra sig.
Han är bra, men jag är bättre, sa han snabbt och fortsatte titta ner i golvet.

 

Varför var hon tvungen att gå hit där lamporna lyste så starkt. Pål kände hur kinderna blev varmare och varmare. De var säkert pionröda vid det här laget. Det dunkade till och med i öronsnibbarna.
 
Vad menar du med det? sa Mia förvånat.
Jag menar att jag har varit kär i dig länge, sa Pål. Jag vill gärna fråga chans på dig. Vill du vara ihop med mig?
 
Det kändes som om benen vek sig. Men, han var tvungen att titta upp på Mia. Hon log. Hon såg jätteglad ut.
 
Är du kär i mig? sa hon. Jag var helt säker på att du var kär i Julia.
Nej, det är jag inte, sa Pål.
Ja, i så fall, sa Mia. Jag vill gärna vara ihop med dig.
 
Hon tog hans hand. Den var varm och mjuk. Pål kände hur svettig hans hand var och hoppades att Mia inte skulle släppa taget. Det gjorde hon inte. De gick tillsammans in till matsalen igen. Det spelades tryckare och de började dansa.

 

Jipii! Det trodde jag inte. Han är kär i mig! Jag struntar i vad Hugo säger. Jag får hitta på nåt. Han kanske inte bryr sig alls. Han kanske inte ens var kär i mig. Men, det är Pål. Han är kär i mig. Yes!
 
Pål fipplade lite bakom Mias rygg. Han tog av sig farfars klocka och stoppade den i fickan. Mia tittade till på honom och han log tillbaka. Det här var bara toppen. Bästa kvällen på länge. Han kände doften av Mias blonda nytvättade hår och höll om henne. Han ryste i hela kroppen. Han skulle prata med Hugo senare. Han skulle säkert förstå. Han brukade inte bry sig så mycket om sånt. Och vilken sommar det skulle bli. Han, Mia, Erik och Julia skulle hitta på massa kul ihop.
Discot tog slut alldeles för fort. Påls mamma kom och hämtade dem. Pål sa hej då till Mia och tog sällskap med Hugo och Erik bort till parkeringen. Påls mamma skulle köra hem dem också. Pål förklarade vad som hänt mellan honom och Mia. Hugo bara dunkade honom i ryggen och sa att det var ok. Han var inte kär i Mia ändå. Han tyckte att Pål och Erik kunde leta upp en annan tjej till honom. De skrattade och sa att det var nog helt omöjligt. Så sprang de och småretades lite bort till bilen. Pål satte sig i framsätet. Mamma frågade om de haft kul och alla nickade.
Får man höra alla hemligheter sen då? sa hon och blinkade med ena ögat mot Pål.
Mmmm visst, svarade han och tittade ut genom sidorutan.

 

Han skulle berätta sen. Han hade bestämt sig för att alltid säga vad han tänkte framöver. För det man tänker, är ju oftast det man vill säga fast inte vågar. Men Pål ville våga.
Han tänkte på sin mysiga farfar och log när han sa hej då till sina kompisar. När han låg i sin säng den kvällen tänkte han på farfar igen. Han hade lärt honom så många bra saker. Pål ville bli som sin farfar. Imorgon skulle han lägga klockan i den fina asken och stoppa tillbaka den i kistan. Han behövde den inte längre. Han skulle lita på vad han kände i fortsättningen.
Tack farfar, tänkte han innan han somnade.
© Marie Erixon