Isprinsessan

Lisa var 8 år och isprinsessa. Hon var liten och blond, med fräknar och bruna ögon. Ibland gillade hon inte konståkning. Hon minns den gången hon ramlat och slagit sina tänder i isen. Det gjorde jätteont och blödde massor! Munnen blev svullen och hon fick åka till tandläkaren flera gånger.

 

Dags att vakna vännen! ropade mamma.
 
Oh, nej! tänkte Lisa. Det var lördag och dags att åka till ishallen. Hon kröp ur sängen. Vad kallt det var! Hon kröp tillbaka under täcket igen. Idag ville hon inte åka till ishallen. Det var tävling idag. Bara klubbens egen lilla tävling. Inga domare eller så. Men, bara tanken på att vara själv på isen och alla som var där och tittade, gjorde att Lisa fick ont i magen.
Om hon bara inte var så rädd! Om hon ändå var lika duktig som sin storasyster! Nog för att hon var två år äldre, men ändå. Hon var aldrig rädd. Lisa var rädd för allting.
 
– Men har du inte gått upp än! Skynda dig nu, vi måste åka! Mamma kom in i rummet.
Jag vill inte! skrek Lisa och kände hur hon fick tårar i ögonen.
Är du rädd? sa mamma. Hon satte sig på sängen. Lisa nickade gömd under täcket.
Du kan väl prova? Prata med tränaren och tala om hur du känner. Hon vet hur det känns. Hon har säkert någon bra idé, sa mamma.
 
Lisa funderade lite. Hon kunde prova med det och nickade igen. Mamma kramade om henne en stund. Det kändes bättre.
De valde den vita dräkten. Den som hade frasig tyllkjol och paljetter av silver. Mamma satte upp håret i en fin knut och så åkte de till ishallen. Där mötte tränaren Anna dem. Anna med sitt tjocka mörka hår och fina dräkter. Hon kunde hoppa flera varv i luften och snurra piruetter med ena benet över huvudet.
Hej! Hur är det idag? sa hon glatt och satte sig på huk.
Lisa tog mod till sig och berättade att hon var jätterädd och hade ont i magen. Anna nickade sakta och sa att hon känt likadant när hon var liten. Hon berättade om hur hon hade trillat och slagit sig. Hur hon gjort bort sig en massa gånger och att hon varit nära att sluta åka skridskor en gång. Det kunde Lisa nästan inte tro på. Men, det kändes lite lättare att höra att Anna också varit rädd.
 
Försök och slappna av och tänk bara på musiken. Det brukar bli bra. Och om det inte blir bra, så åker du bara av isen. Det är helt OK, sa hon och log.

 

Nu var det Lisas tur. Anna kramade henne och hjälpte Lisa av med jackan. Oh, det var så kallt! Lisa frös så hon skakade när hon åkte ensam ut på isen. Hon var så rädd! Hon hörde publiken klappa händer, men vågade inte titta upp.
 
Musiken satte igång och hon tog de första skären. ”Lyssna bara på musiken.” Hon tänkte på Annas ord och slappnade av. Hon tänkte på vilken fin dräkt hon hade. Lisa sträckte på sig.
Nu närmade sig det hemska hoppet. Anna hade sagt att om man gör det tidigt i programmet, så är man mindre nervös efteråt. Lisa tog sats. Hjärtat bultade. Hon trodde att det hördes ända upp till publiken. Vänd och åk bakåt… ut med höger ben, sätt ned foten och ta fart! Lisa hoppade. Hon klarade det! Hon klarade det!
Lisa blev så glad. Resten av programmet gick av bara farten. Musiken tog slut. Hon åkte fram till mitten av isen och neg till publiken. De klappade. På väg in mot sargen såg hon Anna och mamma. De klappade händer. Båda två hade tårar i ögonen.
 
Du var så bra! Vad fint du åkte! sa Anna och kramade Lisa.
 
Det kändes bra. Det onda i magen var borta. Lisa var så nöjd. Just idag var det kul med konståkning.
© Marie Erixon 2010