Blurerna

 

Del 1 – Tolla och Rig

Tolla föddes en dag i maj. Hon är en Blur. Blurer är ett folk som lever under vattnet i en liten sjö. Jag vet det, för jag har träffat dem. Och jag har lovat att aldrig berätta för någon om var de finns. Det är en hemlighet. Skulle någon mer veta, så skulle de inte få vara ifred.
 
Blurer är små, ungefär som en Barbie-docka. De har gälar på halsen. De kan andas som fiskar. De är starka, smidiga och snabba. De har stora ögon med genomskinliga ögonlock som fälls ner när de är under vatten. De kan vara över vattenytan korta stunder. 
Tolla var unik. Andra Blurer hade svart lockigt hår, men hon föddes med knallrött hår. När hon bara var tre år nådde håret ända ner till rumpan. Hon var en tuff och envis flicka som alltid ville ha sin vilja fram. Hon var modig och orädd.
Hennes bäste vän hette Rig. Han var ett år yngre än Tolla, men såg ut att vara äldre. Han såg ut som en typisk Blur. Hans hår var kort och svart. Dessutom var han lugn och klok. Ofta var det han som rättade till problem som Tolla ställde till med.
 
Blurerna bodde nära kanten av sjön. Vid vassens rötter byggde de små hyddor av sjögräs. De levde av småfisk, kräftor och andra smådjur. För det mesta jagade de med nät. Tolla har berättat mycket för mig när vi träffats.
Här kan du stanna om du vill

Del 2 –  En ful fisk

– Nej, nu kommer den igen!
 
Tolla skyndade sig fram för att samla in de små löjor hon fångat till kvällsmat. Hon kom undan med en, innan den grön-prickiga gäddan åt de andra. I ett nafs var allt över. Den slog till med fenan och Tolla tappade balansen och föll bakåt. Rig som var Tollas bästa vän, hjälpte henne upp igen. Tillsammans bar de den lilla fisken tillbaka till hyddorna, längst inne i vassen där alla Blurer bodde. Rig hade säkert lagt fiskarna längre in i vassen, så inte gäddan sett dem. Men det var han för snäll för att säga till Tolla. Han visste att hon var arg just nu. Gäddan hade tagit mat förut. Tolla och Rig satt tysta när de åt. De funderade båda två på hur de skulle kunna stoppa gäddan.
Kan vi inte tillverka ett stort nät? sa Tjolla.
Sedan kom hon på att de inte skulle kunna hålla fast den stora gäddan i det.
Jag tror vi måste simma ut i sjön för att se vad vi kan göra, sa Rig. Vi simmar imorgon bitti.
 
Morgonen kom. Tolla och Rig simmade iväg innan andra Blurer vaknat. De sa inte mycket till varandra, utan tänkte på vad som skulle kunna hända.
Plask! Något stort och blankt for mot dem från ytan. Föremålet satt fast i en lina och sjönk ner mot botten mellan dem. Nästan direkt kom det farande tillbaka och Rig fick syn på den stora kroken! Han fick ta ett par stora simtag föratt få tag i den modiga Tolla. Hon hade simmat efter det blanka föremålet för att undersöka det.

 

– Vad var det? sa Tolla.
– Det var en fisk-fångare, svarade Rig. Det är en människa som kastar ut den för att fånga fisk. Jag har inte sett någon på länge. Det är farligt, men den kan vara ett sätt att bli av med gäddan. Nu hade de hittat ett sätt att få bort gäddan!
 
– Vi måste locka hit gäddan. Det är det du menar, eller hur? sa Tolla.
Rig nickade och de simmade iväg för att leta upp den. Långsamt blev vattnet mörkare och djupare. De behövde hitta något att locka gäddan med. Rig fick fatt på en liten aborre och höll den hårt under armen. Han nickade mot Tolla som fortsatte framåt.
Där! Tolla fick syn på gäddans stora, grön-prickiga kropp. Hon simmade fram och drog i hans fena. Gäddan vände sig snabbt om och satte fart efter Tolla! Hon fick simma allt vad hon kunde för att komma ikapp Rig.
 
Plask! Både Tolla och Rig hörde fisk-fångaren igen. Precis när den for förbi Rig på sin väg tillbaka upp, satte han fast aborren på kroken. Gäddan tänkte sig inte för, utan öppnade sitt gap med syl-vassa tänder och slukade både aborre och krok! Men, Rigs ena byxben hade fastnat i gäddans tänder!
 
Tolla fick tag i Rigs armar och höll emot så hårt hon kunde. Gäddan kastade sig fram och tillbaka. Plötsligt gick Rigs byxa sönder. Han kom loss och gäddan försvann upp mot ytan. Rig och Tolla var trötta, men glada. Kloka Rig och modiga Tolla hade klarat det!
 
Hemma i vassen väntade de andra Blurerna på Tolla och Rig. När de kom tillbaka och berättade vad som hänt, blev alla glada och klappade händer. Tolla och Rig hade räddat dem från den stora gäddan. Nu kunde Blurerna få samla sin mat i fred.
Här kan du stanna om du vill

Del 3 – Tolla är nära att dö

Tolla hamnade ofta i trubbel. Idag var hon ute och simmade på egen hand. Hon var i sina egna tankar. Hon simmade längre och längre, utan att tänka på vart hon tog vägen.
 
Plask! Fisk-fångaren igen! Den kom farande precis bredvid henne. Hon ville prova att sätta en mussla på kroken. Hon simmade ner till botten och hittade en mussla. Sedan simmade hon upp och väntade. Plask! Där kom fisk-fångaren igen! Tolla simmade fram och satte fast musslan.
 
– Ha! sa hon högt för sig själv. Men, sedan blev hon tyst.
Hon märkte att hennes kläder fastnat på kroken också. Hennes arm satt fast! Sedan gick allt fort. Hon for upp genom vattnet och kände hur hon flög över ytan och upp i luften! Nu var hon rädd för första gången. Hon fick syn på en kille i båten. Han såg också rädd ut när Tolla och musslan damp ner på båtens botten. Killen heter Per.
 
– Vem är du? frågade han.
Jag är Tolla och du måste släppa mig i vattnet igen, sa Tolla.
Aldrig i livet, sa Per. Det här måste jag visa min syster.
 
Tolla slog och sparkade, men det gick inte att komma loss. Per fyllde en hink med vatten och släppte ner Tolla i den. Allt hon kunde göra var att sätta sig på botten och vänta. Hon hörde hur Per började ro och funderade på hur hon skulle kunna ta sig ut.
 
Bonk! Båten slog i bryggan. Per satte fast en lina och lyfte hinken. Han bar den in till gräset vid stranden och satte ner den. Tolla hörde hur han sprang och ropade på sin syster.
 
Kom Hanna! Skynda dig! Se vad jag har hittat!
Det var just då som jag råkade gå förbi. Jag skulle ner och bada i sjön. Jag såg Per springa upp mot huset. Jag gick fram till hinken och fick syn på en liten docka. Eller vad var det? Jag tittade noga.
 
Plask! Den lilla dockan plaskade till och jag fick vatten på mig. Jag blev så rädd att jag nästan föll bakåt. Det var då jag fick se att hon var rädd. Och såg ledsen ut. Jag förstod att hon hörde hemma i vattnet och att det var där som Per hittat henne. Jag gillade inte Per, han kunde göra elaka saker i bland.
 
Jag ska hjälpa dig, sa jag till den lilla dockan och lyfte upp henne. Jag förstod att hon kunde höra mig. Hon log.
 
Tack, sa hon. Tack så mycket.
 
Jag la min handduk på en bänk och gick ner mot vattnet. Nu hörde jag att Per var på väg ner! Vattnet var kallt, men jag gick snabbt i och höll den lilla dockan under ytan.
Kolla här vad jag fick upp! Ropade Per till sin syster och sprang fram mot hinken. Men! Var är hon? Hon är borta! Har du sett henne Lisa!
 
Han vände sig mot mig med hinken i händerna.
 
Sett vad då? sa jag och släppte dockan under ytan. Jag vet inte vad du pratar om.
Det låg en docka här i hinken! sa Per. Han var arg. Och besviken. Hans syster skakade på huvudet och började gå upp mot huset igen.
Men, jag lovar! Du ska få se! Jag ska fånga den igen! Per slängde hinken och satte sig på bänken. Han var sur.
 
Jag simmade ut i vattnet. Det var skönt när man vant sig. Va! Jag kände något mot min rygg! Det kändes som en fisk. Jag simmade in igen och ställde mig på botten. Vad var det? Plopp! Precis framför mig dök den lilla dockan upp.
 
Har han försvunnit? frågade hon och menade Per.
Ja, han är borta, svarade jag.
Tack igen för att du räddade mitt liv, sa den lilla dockan.
Det var så lite, svarade jag. Vem är du?
Jag heter Tolla och jag är en Blur, sa den lilla dockan.
 
Sedan berättade hon massor för mig. Om vilka Blurerna är och hur de lever i sjön. Det var så spännande att jag knappt kunde tro det. Vi sa hej då efter en stund och bestämde att vi skulle träffas igen. Jag visste nu att de bodde i vassen och att jag skulle hitta dem där. Jag kunde knappt vänta på att få gå ner till sjön igen och prata med Tolla.
 
Jag sprang hem. Jag tänkte för mig själv att jag aldrig skulle berätta för någon om Blurerna. Det skulle vara min hemlighet. För alltid.
Här kan du stanna om du vill

Del 4 – Tolla kollar isen

 
Så blev det vinter. Det blev is på den lilla sjön. Vattnet blev kallt och Blurerna höll till nere vid botten där det var varmare. Det gick fortfarande att fånga fisk. De var långsamma nu när vattnet var kallt. Tolla hade lång-tråkigt. Hon tyckte inte om vinter. Det hände inte så mycket då. Hon tyckte det var kul att simma upp till ytan och titta lite på det som fanns där. Hon såg små stugor och båtar. Barn som lekte i vattnet.
 
Bonk! Bonk! Och så ett konstigt ljud. Vad var det som hände? Nyfiken som Tolla var simmade hon mot ljudet. Hjälp! Hon såg en stor skruv som kom ner genom isen där uppe! Vad skulle det betyda?
 
Hon simmade runt lite och väntade. Skruven försvann upp. Efter en liten stund kom det ner en lina med en krok och en vit mask på! Ah, det var en människa där uppe som skulle fiska. Dumt! tänkte Tolla. Fiskarna är slöa nu. De vilar långt nere vid botten. Inte skulle de simma upp för att äta den där lilla masken.
 
Människor är inte smarta. Tolla log för sig själv. Hon bestämde sig för att skoja lite. Hon simmade ner mot botten. Ofta hittade de konstiga saker där. Sånt som folk tappat eller till och med slängt i sjön. Hon fick syn på en gammal stövel. Hi, hi, tänkte hon. Den blir perfekt! Hon lyfte upp den. Blurer är starka. Precis som myror kan de bära mer än sin egen kropps-vikt. Hon simmade upp med stöveln. Hängde den på kroken och vips! Stöveln var tung och linan drogs snabbt ner mot botten!
 
Ha, ha, ha. Tolla skrattade högt för sig själv. Hon skrattade ännu mer när den som fiskade vevade upp linan och stöveln inte kom igenom i hålet. Det blev fart däruppe. Ett nytt hål borrades och ett till!
 
Människorna fick sticka ner händerna i vattnet till slut för att veta vad det var som fastnat på kroken. Konstigt nog gav de inte upp. De släppte ner stöveln i vattnet. Efter en stund kom kroken ner på nytt. Tolla bestämde sig för att hitta något annat att hänga på. Det var en hink. Oj, vad de slet! Tolla skrattade. Detta var något av det roligaste hon hittat på.
 
– Vad gör du? Rig kom.
– Skojar med människorna lite, sa Tolla.
– Det ser ut som de har gett upp och gått hem nu, sa Rig.
 
Han hade rätt. Det kom ingen mer krok ner i vattnet och de kunde höra stegen röra sig bort på isen.
 
– Kom, vi kollar upp i hålet! sa Tolla.
 
Innan Rig hann svara var hon uppe vid hålet och började klättra upp i hålets vassa kanter. Rig följde efter, men stannade precis under hålet. Han var inte lika modig som Tolla och tänkte sig ofta för. Tolla var tvärtom. Hon gjorde först och tänkte sedan. Samma sak hände denna gången.
 
Tolla kom upp till ytan och kravlade sig över kanten. Det var kallt i luften! Jättekallt! Och eftersom hon var blöt så fastnade hennes kläder i isen! Hon satt fast! Hjälp, vad skulle hon göra nu? Vilken tur att Rig var därnere. Tolla ropade.
 
– Rig! Rig! Hjälp! Inget svar. Var han inte kvar?
– Rig! Rig! Hjälp mig då! Rig var nere under ytan.
Han hörde Tolla ropa svagt. Han var lite sur. Nu ville hon väl att han också skulle komma upp. Hon spelade säkert bara. Det brukade hon göra. Ropa hjälp för att lura honom att komma. Han började simma bort från hålet. Hon fick komma efter honom om hon ville. Kvar på isen låg Tolla och frös. Hon frös så mycket. Hon kunde knappt röra sig nu. Hon satt fast i isen och kunde inte komma loss. Hon slöt ögonen.
 
Rig stannade upp. Varför kom inte Tolla? Han bestämde sig för att vända och se efter. När han kom fram till hålet klättrade han upp. Han kom upp över kanten och fick se Tolla ligga där. Hon rörde sig inte. Han ropade.
 
– Tolla! Tolla! Hur är det?
 
Hon rörde sig inte. Rig drog sig över kanten. Han kände direkt att hans kläder var på väg att fastna. Han förstod vad som hänt. Han vände och simmade ner igen. Han måste hitta något att ta loss Tolla med. Men vad? Han simmade runt, runt. Han letade och letade. Till slut hittade han en gammal krok. En stor krok. Han simmade upp mot hålet igen. Klättrade upp och ropade på Tolla.
 
– Tolla! Du måste ta tag i kroken! Tolla!
 
Hon verkade höra. Hon rörde på sig lite. Hon rullade runt och fick syn på Rig. Hon förstod att han skulle rädda henne. Med sina sista krafter sträckte hon sig efter kroken. Den var iskall mot hennes kropp. Hon höll i så hårt hon kunde och kände hur Rig drog i andra änden.
 
Rig drog allt han kunde. Tolla satt fast. Han slet och slet. Till slut lossnade Tollas kläder från kroppen och hon trillade ner i hålet. Rig tog emot henne. Höll om henne hårt. Han släppte kroken och simmade hemåt.
Tolla orkade inte prata. Hon var iskall och tänkte inte ens på att hon inte hade kläder på sig. Väl hemma tog de andra Blurerna hand om henne. De lade henne i en hydda och bäddade med sjögräs i många lager. Efter en stund blev Tolla varm och lite piggare. Rig satt vid sidan om bädden och väntade.
 
– Tack Rig, sa Tolla. Vad skulle jag göra utan dig?
– Du kanske skulle tänka efter lite mer innan du gav dig ut på äventyr?
– Mm, mycket möjligt, sa Tolla. Jag ska ta det försiktigt nästa gång.
 
Hon somnade. Glad över att vara hemma igen. Glad över att hon hade en sån bra vän som Rig.
© Marie Erixon