Med en suck la hon sig på sången och blundade. Plötsligt kände hon att det var någon mer i rummet. Hon öppnade ögonen. Vid dörren stod hennes pappa kungen!– Hej Lia! Kom så får du en kram! log han och sträckte ut sina stora armar. Lia sprang fram och de kramades länge.

(Lia med klänningen på kramar sin pappa kungen. Alternativt bara en bild på kungen)

– Jag visste att det var något extra med denna klänningen, sa Lia lycklig.

– Jag har väl sett till att alla klänningar varit något extra? sa kungen.

– Oh, har det varit du som skickat dem? sa Lia

– Ja, jag ville att du skulle vara glad varje gång du fyllde år, sa kungen. Han skrattade högt och berättade sedan att varje gång Lia tog på sig den rosa klänningen såskulle han komma fram. Det skulle bara vara Lia som kunde se honom och ingen annan. Ni kan ju förstå att Lia hade på sig den rosa klänningen så ofta hon kunde. Det bästa av allt var attklänningen växte i storlek och alltid passade Lia. Det var den sista klänningen Lia fick, men hon saknade inte fler klänningar. Den rosa klänningenvar den bästa och den enda klänningen hon behövde.